Det slog mig idag när jag stod längt bak i kyrkan och försökte synas så lite så möjligt, att det här är mitt liv. Helt främmande människor har valt mig bland tusentals andra säkert mycket erfarnare fotografer runt omkrig, lilla mig. För ett år sedan hade jag inte ens vågat drömma om det här. Och där stod jag nu med tårar i ögonen och fotoade deras vackra vigsel. Innan vigseln öste regner ner, under vigseln öste regnet ner, efter vigseln öste regnet ner. Men när vi gick ut för att fota porträtt, slutade det regna. Det går liksom nästan för bra. Är så otroligt tacksam för alla människor runt omkring som har peppat, stöttat, anförtrott sig och litat på mig. Jag lever i en dröm. Tack ♥